Trots de senaste årens många konkreta exempel på att en snabb uppvärmning av jorden pågår, och att den orsakas av koldioxidutsläpp från fossila bränslen, så pågår en febril aktivitet bland de som brukar kallas ”klimatförnekare” eller ”klimatskeptiker”. Det finns inte ett enda värmerekord som inte kan ifrågasättas och om temperaturen stiger så beror det inte på koldioxid. Detta pumpas ut på sociala medier och i debattartiklar.
Förmodligen är det få som påverkas. Klimatfrågan är extremt komplex, det handlar ju om ”långsiktig väderlek”. De flesta människor gör antagligen bedömningen att IPCC:s klimatrapporter är rimliga och när man dessutom ser förändringarna komma steg för steg i verkligheten är det ganska få som idag förnekar uppvärmningen, eller dess orsaker.
Det som är påfallande i den politiska debatten runt klimatet är att de som ifrågasätter uppvärmningen i princip undantagslöst befinner sig på den politiska högerkanten. Självklart finns det ”klimatskeptiker” som är mer politiskt neutrala, och de flesta högerpolitiker inser förstås också allvaret – men – på vänstersidan ser man inga skeptiker.
Det här skapar en jättechans för januaripartierna att klamra sig fast vid makten efter nästa val. När valrörelsen inför 2022 kommer igång så kommer ett bredare spektra av frågor att diskuteras, med stor sannolikhet också klimatfrågan. Mycket i politiken kan förstås påverkas av yttre faktorer. En ny flyktingström från Mellanöstern kan öka sprängkraften i integrationsfrågan och en kall, regnig sommar kan neutralisera klimatfrågan. Men det mest troliga är att klimatfrågan kommer in i valrörelsen. Inte minst har klimatfrågan blivit en viktig ungdomsfråga. Och den krassa verkligheten är att alla januaripartier inkl V har större trovärdighet i denna fråga än M, KD, SD. Moderaterna kämpar med ett antal twittrande riksdagsmän som går på tvärs mot den officiella partilinjen. SD ligger lågt eftersom de delvis har en väljarbas i människor som är skeptiska till det mesta som kommer från myndigheter. KD är otydliga. Medan V, C, MP, men också S och FP har ganska hög trovärdighet i frågan. Möjligen kan man få problem att förklara varför de konkreta åtgärderna uteblir och varför det man gjort är så dåligt. Men detta kommer knappast att få ”klimatvänner” att hoppa över till M eller SD.
För partistrateger inom januariblocket är därför klimatfrågan perfekt för att flytta ett antal procent från M, KD, SD till. Man kommer att plåga M och visa på deras splittring och SD har för svag grundläggande trovärdighet i frågan. I det danska valet förra året, där SD:s motsvarighet Dansk Folkeparti mer än halverades, spelade klimatfrågan en mycket stor roll. I retoriken från Dansk Folkeparti användes bland annat ordet ”klimatosser” (klimatdårar) som ett okvädningsord mot de som vill se åtgärder för minskad fossilförbränning. Partiet straffades mycket hårt för detta, vilket man också erkänt i sin egen eftervalsanalys.
Så januaripartierna har all anledning att vara aktiva i klimatfrågan. När högerdebattörer dessutom angriper klimataktivister för vänsteragenda så hjälper man vänstern att kidnappa klimatfrågan. Med stor sannolikhet ser vi därför en ”januariregering” även efter nästa val.
